avkomma

I brist på annat tittar jag på HOUSE OF BABYS. En mamma vill inte amma sitt barn. Hon blir tillrättavisad av ett pensionärsämne till barnmorska, komplett med håret i knut och glasögon längst ner på näsan.

Barnmorskan använder dessa argument:


1. Katter ammar. Hundar ammar. Alla däggdjur ammar.
2. Gud vill att vi ska amma.
3. Gud gav kvinnan stora tuttar för att barnen ska gilla dem.
4. Gud gav kvinnan mörkare vrtgrdr för att barnen ska se dem bättre.

Och så vidare.
Personligen kan jag inte tänka mig något äckligare än att amma jaaaah kanske då att bli infesterad av hjärn-larver eller ha spolmask.
Hade jag ett barn skulle jag mata det med grus.


Ibland stelnar jag till. När mamma och pappa har dött. Och Martin har dött. Då är jag ensam. Jag gillar verkligen inte att vara ensam. Skulle man kanske avla sig en avkomma? Med kejsarsnitt. Med eller utan läkare, med eller utan motorsåg.
Om jag riktigt pressar mig själv kan jag stilla kontemplera en avkomma som ser ut som Martin.


Det är kanske en diktomi att vilja odla sina egna bönor, köpa ekologiskt, vara fullt kapabel till att skita på utedass året runt och rösta på miljöpartiet samtidigt som man vämjs vid tanken på att amma ett barn. Det är skillnad på naturligt och naturligt.