away

I går åkte M till Belganet. Jag grinade med pannan lutad mot den bekväma konkaviteten i hans bröst.
Jag älskar dig, sa han.

Det var första gången på åtta månader han sa ä-ordet. Det är en rar fågel i vårt förhållande. Jag vet inte om jag tycker att det är bra eller katastrofalt dåligt.



Snart är det NÖH NÖH NÖH NÖH NJÖTH-NJÖTH-NJÖTH antikrundan. Stör mig inte då.

Jag kommer att vara i Polen en liten tid framöver. Jag kommer att jobba över 100 timmar på nio dagar. Det suger att vara personlig assistent. Jag har bestämt mig för att säga upp mig när vi kommer hem.

ett nytt lågvattenmärke

Igår försökte jag mig på det gamla tricket att äta en krita för att simulera förkylning. Det fungerade inte alls utan smakade mest gammal sten.

Det. är. Sant. Jag Hanna 26 år gammal åt en tavelkrita. Jag skäms inte speciellt mycket över det heller.

Snart åker jag till Polen. Det kommer att bli roligt eller en katastrof.

Vad mer? Det vanliga. Mardrömmar, frenesi och en yrslig form av deja vu. Jag har gått ner över 4 kilo på en månad. M rör vid min kropp på ett annat sätt.

Det säger KRRLOPP i mina höftleder när jag går. Varje steg. Det är spektakulärt och oroväckande. Jag vill helst inte bli sjukpensionär innan jag hinner skaffa mig en utbildning.




Jag längtar ihjäl mig efter att bli någonting. Jag kommer ihåg den underbara känslan av att studera på komvux. Man åkte in till stan, köpte en kopp kaffe på pressbyrån, strosade genom slottsparken och lyssnade på Hypocrisy. Sedan fick man högsta betyg i naturvetenskap B utan att behöva anstränga sig.


Jag är hetsig och otålig och otacksam. Man skulle kunna tro att det är en drivkraft framåt.
Jag har alltid levt under villfarelsen att jag är seg som gammal kompost. Men varför är jag då inte nöjd när jag har uppnått en bostadsrätt, en livskamrat, ett jobb, snygga tapeter?
Det räcker inte, på långa vägar, jag har inte ens börjat. Jag misstänker att jag förmodligen aldrig kommer att sluta. Jag kommer att dö som pensionär med en brinnande dödsångest. Jag kommer att riva ner inredning och inkompetenta vårdbiträden och skrika JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE.
Jag kommer aldrig att få lugn och ro i mitt liv.
Jag kommer aldrig att känna sinnesfrid eller tillfredställelse.
Jag kommer aldrig att kunna slappna av i axlarna.

odds

Efter flera timmar av bittra strider och inte alls speciellt många upplösningar så la vi oss för att sova. Han tog min hand. Vad ska jag säga? Han höll mig i handen och vi somnade.
Jag vaknade av att rummet var upplyst av en strålande dag. Han strök bort håret ur min panna, fem sex sju ömsinta stryk, och hans ljusblå ögon var enorma och reflekterade morgonens släpljus.